Sgraffito

Jag uppfann hjulet själv. Av en händelse tog jag ett stålull för att skrapa bort något som inte blivit bra från en duk sommaren 2019. Jag tog stålullet och skrapade och så SNYGGT det blev. Jag förstod direkt att jag kommit på något som skulle komma att glädja mig mycket.

Jag började gensat arbeta med min självupptäckta teknik. Jag skrapade och ritsade med stålull, målarkninv, spik, ja, vad än som var spetsigt och fanns till hands. Det blev bra från början. Direkt hamnade en av de allra första skrap-målningarna på skärm på London-galleriet Saatchi.

Efter ett tag fick jag ont i handen och köpte då en syl i en verktygsaffär, bra handtag, skrap, skrap, skrap. Efter ytterligare en tid ville jag ha en tunnare linje och köpte då ett litet verkyg, liknande ett sådant som tandläkaren skrapar bort tandsten med, underbart, rits, rits, rits. För små detaljer använder jag en nål.

Jag lägger på lager efter lager med akrylfärg, det tar lite tid för det är viktigt att de torkar ordentligt, varje lager. Sedan, om jag vill skrapa hela ytan, duschar jag duken i badkaret och skrapar med stålull. När duken är torr igen skissar jag med kol, fyller i en liten del av skissen med färg och skrapar fram bakgrunden lagom mycket.

Jag gick ju på en grafikutbildning i slutet av 90-talet och jag älskade verkligen grafik. Svärtan, det fuktiga papperet, pressen, kopparskivan. Men jag tyckte alltid att det tog för lång tid. Jag satt jämt böjd över en plåt och tänkte "det måste finnas ett snabbare, sätt". På något vis tycker jag att jag funnit det nu.

Jag har också alltid varit förtjust i lager-på-lager utan att riktigt få till det i måleriet. Men det går hur bra som helst med skraptekniken.

Nu har jag fått veta att detta är en mycket gammal teknik, den jag uppfann själv 2019; så här står det på wikipedia:

"Sgraffito, (Italian: “scratched”), in the visual arts, a technique used in painting, pottery, and glass, which consists of putting down a preliminary surface, covering it with another, and then scratching the superficial layer in such a way that the pattern or shape that emerges is of the lower colour. During the Middle Ages, especially in panel painting and in the illumination of manuscripts, the ground was often of gold leaf. "

Jag måste säga att det känns som att ha fått en ny familj! En historia. Ett arv, en bakgrund, ett kollektiv av skrapare som jag är en av, det gör mig så glad. Att det finns ett namn för det jag gör, för det är ju inte "måleri" längre. Jag målar inte. Jag skrapar bort.